Supergirl
Jag fick inget besked och ingen visste något...mer än att han hade en kritiskt låg temperatur och behövde vårdas på neonatalen.
Jag hade knappt sett knyttet jag väntat på i 37 veckor.
-Nej...jag veeet att han är frisk! grät jag. Ge mig tillbaka min baby. Jag vet!
Men Elliott kom inte tillbaka och ingen kunde säga något.
Jag grät självklart ännu mer och lyssnade på Reamonn's Supergirl....fast inte samtidigt...TIO timmar.
Sedan kom det huxflux en doktor med ett paket i famnen.
Det var kolsvart ute och snöstorm.
Sjukhuskorridoren var tyst och öde.
Midnatt.
-Jag ber om ursäkt sa läkaren.
Det var fel på termometern. Vi har antecknat det.Din baby mår bara bra!
Ni kan ju sova lite nu. Båda.
Ingen kuvös för den här friska lilla killen!
Under dessa tio timmar förändrades något inom mig. För alltid.
We are ALL SUPERGIRLS! Vi klarar mer än vi TROR!
Visst är det sant! Men ibland tvekar jag på världen, just nu tex. Så mycket händer och så många försvinner
Kramar