HannahSthlm/ Johanna Törnqvist

Jag har en underbar kväll i ett kreativt kaos med båda mina barn,något mer kan jag inte önska.

Vi sorterar,rensar bland kläder och leksaker,kollar på gamla foton,ler för det mesta men blir stundtals allvarsamma.

Innan jag startade denna blogg gick jag ungefär som betäckning "paparazzi" i bekantskapskretsen.

Både på gott och ont.

Någon som var en värre paparazzi än moi,utan varken dator eller blogg ,var min äldsta moster Gunilla.

Jag vet ingen som tog så mycket foton som henne.
Med en sådan där kamera ..ni vet..som man får ut bilderna på en gång..med en vit ram...vad heter dem?

Det är faktiskt inte så mycket jag i dagsläget har dåligt samvete över.

Mina killar är det ABSOLUT viktigaste för mig och jag lever med dem,dag och natt.

Nu har Elliott blivit förkyld. I fotspåren efter William och mig.
Hela kvällen har gått åt till tur till jouröppet apotek, sedan gos under mjuk filt i soffan och medicinering....försök till myspys framför Talang med en halvsovande sexåring.Nässpray är inte kul tycker Elliott.

Konstigt nog tycker han nässpray ÄR VÄRRE än hostmedicin....alla är vi olika!
Nu sover han iallafall gott framför Anki & Pytte på dvd:n i hans rum.
William sitter med gigantiska lurar vid sin laptop,bredvid mig här,så himla skönt att ha "alla hemma" en fredag.

Vi har gått igenom en del foton ikväll. Elliott tycker det är SÅ KUL att se sig själv som baby.
William skriker "men du måste ju ha en ny"..haha...det kommer ALDRIG hända,tyvärr,men visst är bebisar gosiga!

Det enda jag i dagsläget verkligen har dåligt samvete över..är...att min älskade moster Gunilla är död.
Såklart är det inte mitt fel. Att hon är död.Men tidpunkten hon  gick bort  på var "så fel".
Det var Julafton,Elliott's 4-årsdag, Gunilla's 65-års-dag,Nyår och sedan Vårdnastvist i Tingsrätten..och så bara fick hon en hjärt-attack..och dog.
Jag kan aldrig förlåta mig själv för att jag hade nog med att oroa mig för vårdnastvisten och inte önskade henne grattis på 65-års-dagen eller Gott nytt år!

Men..det är väl så med vissa saker..man måste liksom bara LEVA MED DEM.

Hon berättade en del saker för mig på Midsommarafton 2007,precis som hon kände på sig att det var "sista chansen".
Jag kommer alltid bära med mig dessa hemigheter som en del av "min historia".
Jag kommer alltid bära med mig henne,som en del av mig.

Vi var olika men ändå lika.
Jag är ganska "mesig men stark",hon var bara "stark och stark".

Det finns ingen annan i hela världen som någonsin kallat mig "sin egen docka".
Som påpekat hur stark jag är och hur perfekt jag är. Tvärtom.

Och jag hade inte ens tid att säga Grattis...
Vissa saker får man helt enkelt LÄRA sig leva med.

Njet. Nu ska jag fortsätta sortera foton!♥