TORSDAGEN den 23 JULI 1992
Vikt: 30.1 kg
Puls: 42
Blodtryck 90/70
Kära Dagbok!
Jag undrar så när det här helvettet tar slut..egentligen....
JUST NU ser jag ingen ände på det hela iallafall.
Jag VÄGDES ju som bekant i morse och vågen (min plågoande) visade på 30.1 kg . Så lite har jag inte vägt under hela den här långa tiden som jag varit inlagd. 30.3 tror jag att jag vägde efter jul när jag fick sond.
Dr Klas kom och pratade med mig och nu blev det INGA MER PROMENADER för min del på några dagar och så fick jag välja att dricka två fortimel om dagen eller att ha sond. Vaddå VÄLJA? Jag HATAR båda alternativen...men..av två onda ting väljer man det minst onda...är det inte så man säger? Behöver kanske inte ens skriva att jag valde fortimel..En på förmiddagen och en som eftermiddags-mellis. Jaaa..jag får bita ihop och FÖRSÖKA STÅ UT så gott det går. Blääää.......
Klas sa att han EGENTLIGEN borde ordinerat sond + sängläge i den "fysiska form" jag är i nu, tack..att han INTE gjorde DET iallafall. Det senariet har jag ju upplevt ett antal gånger (har tappat räkningen nu...) innan fast jag vägt MER då än vad jag gör nu.....oh noooo..att ligga här och BLI SONDAD igen vore det SISTA jag skulle välja...värre helvette finns nog nästan inte....
Jag har utökat min mat & dryck-lista iallafall...och det får ABSOLUT RÄCKA!!!
TVÅ FORTIMEL= 400 kcal! Jag kommer säkerligen gå upp i vikt den här veckan...TÄNK....ingen promenad!!! Bara jag inte får panik...Men..innerst inne fattar jag ju att det är nödvändigt att sätta stop någonstans, för jag är/var på rätt god väg att "köra mig själv i botten", hade det gått en vecka till kanske sonden hade varit oundviklig?
KVÄLL:
Dr Klas bryr sig verkligen om mig. Idag pratade vi 45 min. En annan doktor(medicinare) hade säkert bara lagt mig i en säng med so´nd och så hade jag fått ligga där...Vi prade bla. om min ångest...kring att öka i vikt fast jag måste...för att jag aldrig kommer härifrån annars..eller för att jag dör om jag inte ökar i vikt. Jobbigt....såklart..men ändå tycker jag att jag klarat av och tänka ganska klart och förnuftigt och inte låta paniken ta överhanden..helt. Fast...det är klart..jag har INGET ALTERNATIV.
Jag MÅSTE jag äta och dricka..annars blir det sond och utanför den här avdelningens dörrar kommer jag tyvärr inte om jag inte ÅKER RULLSTOL....(Hellooo....r u l l s t o l....!!!)hur gärna jag än skulle vilja GÅ.
Det hjälper liksom inte hur jag än skulle böna och be Dr Klas....TYVÄRR=(
Petra kommer och hälsar på Lördagkväll.KUL!!
Måste ta och kämpa på nu, ta en liten pytte bit i taget, ett litet kliv närmare LIVET....Jag VILL ju trots allt LEVA, hur jävligt det än är JUST NU.
Kramar!
Vad hände under den tiden? Hade du ätstörningar? :(
ps. jag föddes nära den tiden..