Till minne av...
Josefine, Buster, Max, Charlie,Viggo, Freja,Moa,Klara,Ragnar,Gustav,Oscar,Emma,Philip,Vivvi,Paulina,Amanda....och alla andra som försvann i vågorna i Khao Lak 2004.Ett tag var jag nästan förslukad av tankar på tsunamin och hur man överlever att förlora ett barn.
Att hålla sitt barn, men att tvingas släppa..det kunde jag inte förstå.
Sedan gick det väl på något sätt in i mitt huvud att kraften av vågorna självfallet är för stark, att ingen skulle kunna hålla kvar sitt barn, men jag kunde bara inte tänka mig något värre än att se sin lilla försvinna i en våg.
Att sitta på ett plan hem i 10 timmar och veta att man kommer komma hem utan den man reste dit med...alla minnen..hur skulle jag hantera det?
Jag drömde mardrömmar om detta och ingen händelse som jag inte personligen haft någon koppling till har någonsin berört mig så starkt. Visst var det någon granne som kände någon och någon kompis som hade en koppling till någon men personligen kände jag ingen som dog.
Senare har jag imponerats av många berörda som snabbt gått vidare med sina liv. Skaffat nya barn och nya partners..rest tillbaka till Thailand...men det kanske är det enda för att orka..gå vidare...!?
Många överlevere har iallafall varit så mycket superhero för mig som någon kan bli.
Jag önskar jag skulle vara lika stark om situationen krävde det.
Hannah♥
Bra skrivet. Hur det än går till så är det en mardröm att förlora sina barn. Jag oroar mig ständigt för mina barn och kan inte tänka mig hur det skulle vara att förlora dem.